100 frågor utan svar...

Den största frågan av dom alla är för mig.. när har jag rätten att bestämma över mitt eget liv?

Att man inte har den rätten när man är riktigt liten förstår jag självklart, men när man kan tänka själv tycker man inte att man ska ha nåt att säga till om hur saker o ting ska ta sig ut..
När jag va 13 satte en ilsken och väldigt besviken far stopp för det största beslutet jag hade behövt ta fram till dess.
Men fortfarande undrar jag om det inte va MITT beslut att ta.. 13 är ingen ålder, och tiden har rullat på sen dess.. fort som fan, lite för fort.
Man fick växa upp och bli vuxen på nolltid, och hur många år i ens liv som troligtvis hade varit av stor betydelse, försvann..

Jag antar att han tog rätt beslut, men jag drog.. vilket resulterade i att han inte kunde göra om det.
Tror inte nån har försökt sen dess, för hur det än är så känns det som att jag har kommit undan med en massa skit och otaliga lögner.

Jag slutade ljuga när jag märkte att folk inte lyssnar tillräckligt för att bry sig om sanningen iaf.
Enda ggn dom hör är när det råkar handla om dom... eller när jag råkar kasta ur mig nåt som låter lite mer elakt än det va tänkt.

Men nu då?

Jag är Vuxen i världens ögon, i mina egna är jag inte äldre än när pappa jagade mig runt i trädgården ilsken som fan.
Men rätten att bestämma över mitt eget liv har jag väl nu eller??

INTE!
För hur mycket jag än vrider och vänder på saker, så är det ALTTID nåt som står i vägen, vänner som blir ledsna om man tar fel beslut, en katt.. som juh faktist är den enda jag egentligen behöver tänka på om nån..
Mammor, Pappor, bröder... det tar liksom aldrig slut!

Försök inte förstå nåt av det här, det gör det bara svårare att förstå..



lose your soul and all your feelings